Hur hade världen sett ut idag om Al Gore hade vunnit USA:s presidentval år 2000 i stället för George W Bush? Hade Irak varit ett sönderslaget land? Hade Sverige haft trupper i Afghanistan? Hade dagens febriga islamofobidebatt brutit ut? Hade någon brytt sig om Dilsa Demirbag-Sten? Hade millenieskiftets rättviserörelse fortsatt utvecklas? Hade en global Tobinskatt införts? Hade vi sluppit den globala finanskrisen? Hade vi haft ett åtminstone någorlunda vettigt klimatavtal?
Ingen vet. Men vi vet att det bara skiljde 537 röster mellan Bush och Gore i Florida, och med dessa röster hade Gore vunnit Washington. Vi vet att den progressive, gröne kandidaten Ralph Nader fick över 97 000 röster i Florida. Nader gjorde ett bra val framburen av millenieskiftesradikalismen, i hela USA fick han 2,74 procent.
Man kan inte lasta Nader och hans väljare för Bushs seger. Att bygga ett politiskt vänsteralternativ i USA var ju en välgärning. Allt som oftast tvingas progressiva in i ett det minst dåligas tyranni: vi avstår från att göra det vi verkligen tror på för att åtminstone försöka stoppa de värsta högerattackerna. Naders valkampanj byggde på insikten att vi inte bara kan försvara oss utan ibland också måste gå till motattack. Inte desto mindre kan vi nu nyktert konstatera att om det inte vore för Nader hade Al Gore varit USA:s president den där septemberdagen för nio år sedan.
Flera vänner säger att de ska rösta på Feministiskt initiativ i riksdagsvalet. Jag förstår det. Den stenhårda blockpolitiken har gjort att visionära och framåtsyftande förslag har försvunnit ur valrörelsen: arbetstidsförkortning, tillväxtkritik, till och med delad föräldraförsäkring är så gott som bortblåsta frågor. Inte för att det hörs utanför snäva kretsar, men inne i dem står Fi för en friskare och mer maktkritisk hållning än vad de rödgröna partierna förmår. Så varför begränsa sitt röstande till det minst dåliga av två ganska likartade alternativ?
För att vi minns USA-valet 2000, kanske. Om det blir ett så jämnt val på söndag att rösterna på Fi blir utslagsgivande till Alliansens favör kommer många att ångra sig bittert. Även utan ett nytt 11 september står mycket på spel. Fyra år till med en borgerlig regering kommer att förändra Sverige. Det blir ett ”epokskifte”, lovade DN:s Peter Wolodarski i söndags.
PS till läsare i Stockholm: Fi tycks ha en rimlig chans att komma in i stadsfullmäktige. Där kan en röst till och med bidra till att stjälpa borgarstyret.
Jens Holm om typ samma sak.
Stockholm Fria om varför du SKA rösta på Fi
Aftonbladet om taktikröstande.
Min senaste krönika i Fria tidningen om vad som står på spel i valet
Warlenius 
september 13, 2010 den 12:06 e m
Instämmer fullt ut. Vore väl tragiskt om det var 0,7 procent som avgjorde till Reinfeldts fördel på valdagen.
http://stockholm.etc.se/31654/kasta-inte-bort-din-roest/&h=c8561
september 13, 2010 den 12:50 e m
instämmer med tillägget OCH; den politik som är Fi’s styrka, borde aldrig ha försökt pressas in i ett parlamentariskt system som inte längre handlar om ‘verklighetens’ politik/samhälle/gemenskap, utan om ett tomt rituel. Fi hade kunnat bygga starka utomparlamentariska allianser och hjälpt till att visa alternativa politiska vägar, som enligt mig, varje intersektionell feministisk analys av samhälle och miljö faktiskt leder till i förlängningen.
september 13, 2010 den 10:04 e m
Vore det inte ännu mer bittert för de rödgröna om F! får 3 %, alliansen vinner med ett par procent, och de rödgröna hade drivit kampanj mot att rösta rosa?
Jag skulle uppskatta en debatt som handlar om vilken politik och vilka visioner vi vill rösta på – inte detta maktpolitiska spel. Låt människor rösta efter sina egna hjärtan, då är jag övertygad om att F! kommer in och säkrar en rödgrön regering. För det är väl trots allt det vi vill?
september 14, 2010 den 2:04 f m
Nu handlar inte allt om att ta sig in i riksdagen.
Om ett litet parti (som FI eller PP) tar sig över 1% så kommer de att få valsedlar distribuerade av valmyndigheten nästa val. Nästa intressanta är 2,5% då partier blir kvalificerade till partistöd.
Om alla ger upp bara för att riksdagen inte verkar nås så kommer aldrig små partier att få det stöd som behövs för att bygga en vettig kampanj. Pengar kommer saknas och alla aktivister kommer att ha fullt upp med att köra valsedlar överallt.
Nej, man ska rösta på det man tror på är min devis ändå. Själv blir det PP i år.
september 14, 2010 den 6:36 f m
Synd att inte FI satsade mer krut specifikt påStockholms kommunfullmäktige, där de ju faktiskt har en chans.
september 14, 2010 den 8:28 e m
Hur kan man INTE ta realpolitiska hänsyn i det här läget? Fyra år till med högerstyre, ackompanerat av islamofobiska tillrop från rasisterna, kommer att vara förödande för Sverige. Precis som regeringen Bildt, ackompanerade av Ny Demokrati, var en katastrof för vårt land.
Inga mätningar ger F! ens en tillstymmelse till en chans att komma in i riksdagen. De är rökta den här gången. Kanske man inte kan bygga en politisk bas genom mediajippon som pengabränning och Lets Dance? De vänsterväljare som överväger att lägga sin röst på F! måste såklart fundera över konsekvenserna av sitt val. Att rösta på dem i kommunalvalet och på ett rödgrönt parti i riksdagsvalet är inte en dålig kompromiss.
De goda nyheterna är att vänsterpartiet driver jämställdhetsfrågor lika hårt som F!. Dessutom har de (vi) en socialistisk helhetssyn på samhället som ger väljarna en garanti för att partiet står på rätt sida i fördelningsfrågor, synen på makt och ägande, utrikespolitik och internationell solidaritet och miljöfrågor (ekologisk socialism är den enda vägen!). Med F! vet jag faktiskt inte var de står i rätt många frågor. Bara jämställdhet räcker inte som ideologisk kompass.
september 14, 2010 den 8:48 e m
Staffan: du har 1 rätt: ”Med F! vet jag faktiskt inte var de står i rätt många frågor.”
Jo, det sägs att ni oxå driver feminism. Men det hörs inte när ni är med i tv eller i media. Förutom när ni blir pressade att svara i feministiska frågor och svarar med bröstpumpar. Kolla gärna upp vår politik så kan du se att vi driver frågor som ni inte driver och vad vi tyker i alla de frågor som du rablade upp. Skilnadden mellan oss samanfattas bra här:
http://intersektionalitet.wordpress.com/2010/09/08/om-inte-nu-nar-det-ar-dags-for-en-feministisk-revolution/
september 16, 2010 den 11:37 f m
Lägger du nivån på bröstpumpar så ska vi kanske snacka om Schymans skattefusk och brännande av tusenlappar också, eller?
Feminster kan i detta val slänga bort sin röst på F!, och i bästa fall lyckas med att ta partiet över 1-procentspärren, eller rösta på ett feminstiskt och socialistiskt vänsterparti. Valet står alltså mellan låtsasradikalism och rella chanser att förbättra.
september 14, 2010 den 8:37 e m
Om Ralph Nader inte drivit en radikal valrörelse hade den politiska diskutionen blivit än mer konservativ och färre skulle engagera sig och rösta på Gore. Jag tror att om det inte finns en pigg och radikal rörelse som utmanar den avdankade rödgröna politiken så kommer färre rösta och de feministiska frågorna kommer försvinna än mer från dagordningen. Och om färre röstar och det inte finns en ordentlig antirasistisk opposition så kommer SD in i riksdagen. Anledningen att de kan komma in är ju att alla andra partier börjat vandra mot mitten och att det slutat diskuteras ideologi till förmån för taktik, opponionssiffror och ”pengar kvar i plånboken”.
Fi är garanten för en antirasistisk feministisk politik som inte faller in i den avradikaliserande blockpolitiken.
När ska vi rösta på fi, om inte nu? Varför ska feminismen alltid få vänta? Det är dags nu, de andra partierna har haft chansen att driva en feministisk politik och visa oss att vi inte behövs. Det har dom inte gjort, nu tar vi makten!
p.s. Att fi kommer in i de 15 kommuner och 5 landsting som de ställer upp i är typ säkert skulle jag säga. Vi är väldigt starka i de kommuner vi ställer upp i.
september 15, 2010 den 8:03 f m
[…] artikel har även publicerats i Expressen. Tack till Anna, Joanna, Gabriella, Jens, Rikard, Sara och Helena för input och […]
september 15, 2010 den 8:23 e m
[…] lästa inlägg Fi och det minst dåligas tyranniVärldens bästa bantningsmål?Initierat om Arbetaren-konfliktenStyrelsemedlem lämnar […]
september 16, 2010 den 11:41 f m
För övrigt haltar jämförelsen med Ralp Nader betänkligt. I USAs stenhårt riggade tvåpartisystem är han helt oumbärlig. I Sveriges jämförelsevis ultrademokratiska politiska landskap där väljarna kan välja mellan ett brett smörgåsbord av politiska ideologier och företrädare gör ett parti till inte en kvalitativ skillnad.
Och kom inte och säg att det bara finns två block att välja på. Tror någon på allvar att det inte bli skillnad i den rödgröna regeringspolitiken beroende på om exempelvis vänsterpartiet får 20 procent eller 5?